Domaren anlände med färdtjänst!

Kvällens huvuddomare!

Enköping - Västerås 2-3(sudden)

Ja se så de kan hitta på i Hockeyettan. Som en del av introt i Bachohallen under fredagskvällen anlände domarna med färdtjänst(taxi) till nedsläpp. Med tanke på den bedömningsnivå som sedan rådde under match blev detta väldigt illustrativt i efterhand. Fattades bara att de hade letts ut med blindkäpp när slutsignalen gick......

Själva introt i övrigt bestod i musik(hög volym), en röd dörr, en märklig portal, samt en stroboskoplampa som blinkade hysteriskt. Jag tittade mig oroligt omkring så ingen i min närhet hade drabbats av ett epileptiskt anfall. Det hade varit tokigt. 

Strax innan spelarna kom in till uppvärmning hann jag ned i hörnet nedanför läktaren och inhandla en riktig delikatess. Bandy-varm-korv! Du vet en sådan där korv som legat i ljummet spad cirka två månader och bara värmts på. Gång på gång. En speciell smak. Lite raggsocka, lamm och med distinkt sälta. Mumsigt värre. Rekommenderas varmt.

Matchen då? Tja, den var rätt okey spelmässigt för våra tappra gossar fram till en märklig utvisning i andra delen av andra perioden. Då hade vi kopplat greppet rejält om våra motståndare genom två mål och rekorderligt spel över hela isen. Enköping fick mest ägna sig åt bunkerförsvar och sarg ut.

Det var ju nämligen så att Enköping tog ledningen i matchen via ett powerplay i den första perioden trots ett rätt massivt spelövertag från vår sida. Dock hade vi synnerligen svårt att komma igenom med våra avslut. Puckar fastnade på klubbor, skridskor eller styrdes utanför Enköpings mål. Chanser skapades dock tillräckligt för ett, två eller kanske tre mål till Gulsvart. Men, se det gick inte. Istället var det alltså Enköping som gjorde enda målet. Så kan det gå.

Den andra perioden trampade grabbarna lite extra och satte stundtals väldig press på ESK:s kasse. Detta resulterade i mål genom Robin Nilsson(slagskott) och Marcus Bergman(styrning). Då och där var tre poäng i hamn och det hela handlade om hur många fler mål vi skulle hinna skyffla in innan perioden var över.

Då, precis då, tog domaren en utvisning på vår Johan Skiöld för spearing! Johan fick 5 + match och lämnade därmed både is och match. Plötsligt bjöds ESK tillbaka in i matchen och det rejält. Som tur var fick de ingen utdelning under sitt fem minuter långa powerplay. I sanning var de rätt harmlösa. Samtidigt ska hatten av för alla Gulsvarta spelare som slet heroiskt och därmed bidrog till att ESK såg så flata ut i sitt agerande.

När vi blev fulltaliga igen blev det rörigt som det ofta blir efter en längre tid i eget boxplay. Det tar några byten innan spelaren får upp ångan, intensiteten, igen. Kort sagt hade vi plötsligt helt tappat det momentum vi hade i matchen fram till Johans olycksaliga utvisning. Detta resulterade i tappade puckar, dåliga passningar, över hela isen och slutligen utmynnade det hela i ett baklängesmål. Spelarna var överallt men ingenstans för ett kort ögonblick. Viljan var stor men oförmågan att försvara sig sämre. Som en effekt av allt detta kunde Enköping, mycket snöpligt, peta in en kvittering i slutminuten av den andra perioden till 2-2.

Det man kunde konstatera från läktarhåll var att Gulsvart försökte spela sig fram till lägen medan Enköping hela tiden månade om att "parkera bussen" framför eget mål. Vi hade inga större problem att spela oss ur deras klena presspel, inte heller att ta oss in med puckkontroll i anfallszon. Men sedan blev det värre. Vi bjöds att åka längs sarger och bakom mål men i mitten var det stängt. Vi hade fasligt svårt att få igenom med våra avslut eller komma till på lösa returer. Ty där stod bussen!

Frågan var därför hur vi skulle lyckas dyrka upp detta igelkottsförsvar i den tredje perioden. Matchbilden passade nu Enköping som hand i handsken. En poäng i hamn. Backa hem, slå sarg ut, och hoppas på en eller annan slumpchans. 

Det som hände i den tredje perioden var tyvärr något jag befruktat. Viljan hos spelarna var det absolut inget fel på, men, det tycktes som var spelare ville avgöra själv. Det blev allt mer tydligt desto längre perioden led. Frustrationen började lysa igenom. Den där jävla bussen! Forward efter forward körde rakt in i bussen. Tvärstopp. Även våra backar började köra. Hassel, Nilsson, Lindelöf, Jansson. De tog puck i egen zon och trampade för glatta livet. Tyvärr fick det ingen större effekt. Det som hände var att våra forwards mest blev stående vid blålinjen medan back/ar svischade förbi. Otakt, kan man kalla det. Trots allt är det nog bäst om forwards är de som tar tag i det offensiva. 

I mitten  av den tredje perioden tog Thomas Paananen en timeout. Kanske var det för att lugna ned spelaren en aning. 

Trots en massiv press i Enköpings zon under slutdelen av perioden var det Enköping(!) som fick den bästa chansen att avgöra matchen. Lite slarv i hemjobbet och plötsligt fick en fristående ESK-spelare pucken mitt framför Marcus Dahlbom! Där fick jag andningssvårigheter! Som tur var kunde Dahlbom avvärja. Men, det skulle bli värre!

Den tidigare omtalade domaren, han som anlände med färdtjänst, hittade plötsligt en tripping på Fredrik Johansson framför ESK:s kasse. Tiden på matchuret: 59.15! Fram till denna utvisning hade domarherren blundat för allt och lite till. Men nu vaknade han till, minsann! Enköping fick därmed etablera att powerplay för att avgöra matchen till egen fördel. Så blev det icke, takom och lovom!

Matchen till sudden där ESK fick spela powerplay. Våra Gulsvarta iskrigare kunde dock hålla undan. Det var för väl. Och, under över all under. Vi fick med oss en utvisning! I ärlighetens namn upplevde jag den närmast som horribel, men tack och bock, herr domare! Tack vare denna chans kunde slutligen Fredrik Hetta bomba in ett direktskott och avgöra matchen till vår fördel!

Summering: 

- Spelmässigt gjorde vi en bättre insats än mot både Surahammar och Köping i spelet fem mot fem. Fram till femminutersutvisningen i andra perioden dominerade vi matchen med visst behag. Enköping kom fram endast sporadiskt och utgjorde inget nämnvärt hot med lika många spelare på isen. Enköping var dock tyngre(!) och skickligare på att hålla oss längs sargerna än ovan nämnda lag. Allt som oftast försökte vi oss på en passning för mycket framför deras mål men där var det oftast stängt. Vår oförmåga att dyrka upp detta säckförsvar blev mer påtaglig ju längre matchen led. Som bekant är det väldigt mycket enklare att spela destruktivt än kreativt. Kanske skulle vi spelat "rakare" och därmed inte gett ESK chansen att ständigt parkera sin buss mitt i slottet. Rakare direkt  på mål. Kasta in trissan mot mål mer frekvent och direkt istället för att försöka spela runt. 

Nåja, var match vi spelar är en värdefull läropeng. Att vi tappar en och annan poäng, eller förlorar någon match, har ingen större betydelse. Det svider visserligen i det gulsvarta hjärtat att förlora men än viktigare är att laget ständigt utvecklas för att vara redo till AllEttan som väntar efter jul!

Källa