Träning, tjurskallar, hopp och stim

Besökte en träning och hittade ett gäng hockeyspelare som hoppade "groda"....

Det jag noterat efter att följt sex-sju träningar med A-laget denna försäsong är den glädje som tycks genomsyra spelarna i alla moment. Glädje och intensitet. Det syns så påtagligt att alla vill göra det bästa av varje situation i de olika träningsmomenten. Något annat jag noterat är att det finns helt klart flera vinnarskallar i årets trupp. Spelare som tävlar mot varandra oavsett övning. "Hänger du en i krysset så ska jag inte vara sämre", typ!

Under det senaste ispasset hörde jag även spelare skälla lite på varandra när någon inte var nöjd med kompisens insats. Det är helt enkelt briljant. 

Under en följd av säsonger har vi haft en drös av spelskickliga och rutinerade spelare. Däremot har vi inte haft speciellt många tjurskallar. Spelare som blir förbannade och höjer rösten. Ger uttryck för sitt missnöje när inte kompisen presterar och levererar. Spelare som kan tända till på en träning och skapa känslor. Känslor liknande de som ständigt är närvarande i matchspel. 

När jag följt träningarna har jag tyck mig se just detta. Lite mer hetta, lite mer ilska, lite mer tjurighet. Om mina iakttagelser är korrekta och spelarna tar med sig dessa egenskaper ut i match, då kan det bli en väldigt rolig säsong.

Den senast förekommande tjurskallen i A-laget är kanske Andreas Lindh. En annan Stefan "Stiffen" Holmgren. Utav alla importer som passerat revy var det kanske bara Greg Jacina och Kenndal McArdle som uppvisade lite extra hetta och tjurighet i matcher. I allt övrigt var det väldigt artigt och välkammat bland alla våra importer. Jag skulle vilja lägga till en spelare till i denna kategori. Marcus Jonsson. Även han hade förmågan att vara i "ansiktet" på sina motståndare och skapa frustration, irritation och misstag.

Tjurskallars positiva inverkan på en trupp, ett lag, ett kollektiv, kan aldrig underskattas. Om inte blir denna spelartyp snabbt supportrars, och publikens, kelgrisar. Man vet att när dessa spelare är på isen händer det ofta lite extra. De kan med ett enda byte skapa känslor, tryck, intensitet, och väcka både egna laget och publiken. Viktigt!

Att jag i denna kategori spelare inte lyfter fram en spelare som Viktor Mårtensson beror på det faktum att han inte var någon tjurskalle i samma bemärkelse. Han spelade mer hårt och rejält samt var alltid redo att stå upp för en kompis. 

Just att "stå upp för en kompis" var något som saknades under föregående säsong. Det fanns tillfällen då egna spelare blev "överkörda" utan att laget reagerade nämnvärt. Två exempel:
- Överkörningen av Johan Jonsson i omgång arton uppe i Umeå

- Överkörningen av Stefan Gråhns i bortamötet mot Huddinge(kvalserien)

Vid båda dessa tillfällen hade jag velat se en tydligt sympatireaktion från övriga spelare på isen. Någon, eller några, som markerat tydligt att det är INTE okey att köra över min kompis! Avsaknaden av denna reaktion symboliserade tyvärr lagets, kollektivets, karaktär.

Av vad jag sett hittills på träningarna finns det ett helt gäng spelare som är precis lagom heta, tjurskalliga, för att vi ska slippa uppleva samma undvikande uppträdande på isen. Härligt!

Jag nämnde vid något tillfälle, på Twitter, att några spelare börjat sticka ut lite mer under träning. En av dessa tycker jag är Marcus Bergman. En annan Oscar Pettersson. Gemensamt för bägge är att de visar en väldig hunger. De går verkligen "all in" i alla moment. Tävlar stenhårt. Vill komma fram. Vill komma till avslut. Vill göra mål. Marcus Bergman har fått tillbaka "klippet" i åkningen som han visade upp under de första matcherna förra säsongen. Ett härligt driv. Ser tung och närmast ostoppbar ut!

Full fart på isen....

Nu ser jag fram mot match. Arlanda Wings. Märsta. Härligt!