Isen är blank och hal...

Dags för säsongens första inlägg. Har inte den blekaste aning om vad jag ska skriva om men det ger sig. Gäller bara att hålla igång fingrarna så brukar det lösa sig. På något sätt. Man kan ju alltid göra en liten tillbakablick. Säsongen som gick. Eller de senaste två säsongerna som gått. Genast blev det mer mörkt i sinnet. Jävla öken. Piss och skit, för att uttrycka sig milt. Trots att man som supporter till Gulsvart varit med om mycket så sög de två senaste säsongerna extra mycket pung, om man får uttrycka sig så?

Handen på hjärtat, mina vänner, när senast hade vi en lyckosam säsong? Då menar jag en säsong som ändades på ett sådant sätt att man tog sig an våren, sommaren, med största välbehag. Mitt minne kanske är kort men banne mig om jag minns något sådant? Kanske säsongen då vi kravlade oss upp till HA på bekostnad av Tingsryd. Det var ett viktigt ögonblick för en förening som fått göra omstart pga konkurs. Komma upp i smöret, igen. 

Men, i allt övrigt har det varit slitsamt att vara en Gulsvart supporter. Jag ska absolut inte förringa säsonger där vi understundom både glänst och briljerat under seriespel. Det har varit toppen och jätteroligt på alla sätt. Glädjen har även varit stor då vi på mer eller mindre övertygande sätt tagit oss vidare för spel i den numera avsomnade kvalserien. 

Men, ja ni vet, vår förmåga att underprestera när det gällt som mest har på något sätt blivit signifikativt för vår stolta förening. Ett säkert vårtecken. Detta underströks senaste säsongen då laget lyckades hitta en ny, sämre nivå, lagom till det viktiga kvalspelet. Man kan å andra sidan säga att vi varit väldigt jämna då det gällt som mest. 

Då jag inte är någon större vän av att hänga ut enskilda personer, spelare, ledare och anklaga enskilda för vår ständiga ökenvandring kanske någon förleds tro att jag sitter nöjd på min kammare. Så är inte fallet. Man behöver dock inte kräva folks avgång titt som tätt..

För den som någonsin själv verkat som ledare för ett lag, oavsett bollsport, är insikten om komplexiteten rätt stor. Det är ytterst sällan ens fel om ett helt lag stolpar omkring vilset och bortkommet på gräset eller isen. 

Skulden till senaste säsongens fullständigt usla genomförande anser jag ska tillskrivas hela gänget. Alla inblandade. Från spelare till tränare, styrelse, och sportchef. Någon jävel, spelare, ledare eller styrelsemedlem, skulle redan i ett tidigt stadium av säsongen anat vad som komma skulle. Någon skulle agerat, tryck på larmknappen, sparkat in dörrar, ropat på hjälp. Men inget hände. Meningslösheten(!) tilläts rulla på. "Det är många matcher kvar", "Snart vänder det", "Vi blev hårt straffade", "Vi behöver lite medstuds", "Det grinar emot", "Vi får aldrig något gratis", etc etc. 

På något sätt lyckades man lura sig själva, in i det sista. Visst, det var nära att vi fixat biffen i sista matchen borta mot Björklöven, men, vi skulle aldrig behövt hamna i den sitsen! Det var inte där och då vi tappade vår status som lag i Hockeyallsvenskan. Det var istället under den fullständigt miserabla höstsäsongen. Med andra ord skulle en förändring i ledarskapet skett betydligt tidigare än som nu skedde. Hade viljan funnits hade styrelsen naturligtvis satt ned foten vid juluppehållet och krävt bot och bättring. En förändring i ledarskapet då hade fått ett helt annat genomslag än den fullständigt horribla förändring som senare skedde mitt i kvalserien!

Ja, jag är jävligt bitter över just denna undfallenhet att på ett tidigt stadium göra förändring i ledarskapet som haft en reell chans att lyckas. Samtidigt hedrar jag Christer Olssons tappra försök att vända på skutan då han trots allt fick fortsatt förtroende. 

Kort sagt. Det var många som var delaktiga i att vi till slut åkte ur Hockeyallsvenskan. Många syndare. 

För övrigt har jag fått höra en hel del om hur det fungerade den gångna säsongen. Eller inte fungerade. Men det är mer skvaller och passar sig bättre i något annat forum.

Så, nu har man brutit isen...