Tack och hej, leverpastej!
Det blev en snöplig sorti för oss denna säsong. Ett antiklimax av episka
dimensioner. I någras ögon det största misslyckandet i klubbens
historia. En mental genomklappning som symboliserar den förlorarmentalitet som genomsyrat
vår föreningen de senaste åren. Visst har jag förståelse för
dessa formuleringar, alla dessa uttryck för den kollektiva besvikelse vi alla känner. I sanning blev det en väldigt mager utdelning när det gällde
som mest.
För den som vill går
det sjävklart att leta
syndabockar ur det kollektiv som nu står
med skammens rodnad på sina
kinder. Helt uppenbart har inte alla spelare presterat på den nivå som
krävdes för att uppnå den uppsatta målsättningen.
Mitt i denna bedrövelse måste man dock lyfta fram ett argument som har en viss bärighet och ger en fingervisning
om sakers tillstånd: -Vi
har mött motståndare som varit väldigt skickliga!
Det finns en gammal tes som säger att man är inte bättre än
vad motståndarna tillåter. Någonstans där
går det att finna en del
av förklaringen till vårt egna misslyckande. Vi har
helt enkelt inte lyckats spetsa till våra
insatser på isen på samma sätt som våra
motståndare. Till stor del
beroende på att våra motståndare varit ofina/skickliga nog att stå i vägen och därmed
grusa våra egna
ambitioner.
Ur ett mer taktiskt perspektiv vill jag nog
drista mig till att påstå att vi blev sönderlästa av våra
motståndare. De lyckades
hitta ett sätt att ta
udden av vår spets på ett mycket effektiv sätt. Hur ska man annars kunna förklara att vårt powerplay som stundtals var
både charmant och
effektivt under grundserien föll
platt till isen under dessa slutspelsmatcher! Svaret är sannolikt att vi inte hade förmågan
till förändring när våra
motståndare hittat nyckeln
till att stoppa vår poängproduktion. Vi körde helt enkelt fast i invanda
hjulspår.
Den gemensamma känslan jag hade med många andra besökare i ABB Arena under dessa slutspelsmatcher var densamma. Vi
upplevde att laget, kollektivet, körde
på i byte efter byte men
utan att någonsin hitta
den rätta vägen. Det blev liksom aldrig någon riktig stuns, spets, i
agerandet. Det var ”något” som fattades! Ett tecken på att denna hypotes äger
sin riktighet är den
enormt magra utdelning vi fick trots ett relativt stort övertag i puckinnehav och skottstatistik.
Rent generellt gjorde vi
egentligen bara en riktigt dålig
insats under dessa nio matcher. Det var match nummer fyra borta mot Rögle. Där föll
vi igenom ordentligt. I allt övrigt
var vi minst lika bra som våra
motståndare förutom det allra viktigaste: -
Vi kunde fan inte göra mål trots mängder av chanser!
En snabbanalys av våra olika lagdelar över säsong:
- Offensiven var stundtals bra, men, vi gjorde för få mål.
- Defensiven var ok långa stunder, men, vårt
boxplay havererade under slutskedet.
- Målvaktsspelet
var inte dåligt, men, inte
tillräckligt bra för att vi skulle kunna vinna de mest avgörande matcherna.
- Powerplay var lysande för att bli närmast genant dåligt när det gällde.
Summerar man det hela så var vi inte speciellt dåliga men inte heller tillräckligt bra. Det blev lite väl mycket mellanmjölk över hela agerandet av laget.
I nästa inlägg ska jag försöka analysera hur våra spelare lyckats under denna säsong. Spelade de tillräckligt bra, hur såg formkurvan ut, presterade som mest när det verkligen gällde..
Var det mot khk som vi hade 19 pp i rad utan mål ? Utan att pp är ett vapen så vinner man inga matcher när det är så här jämnt. Sen var förlusten i första hemma mot Rögle ödesdiger. Att bli sparkad på när man redan ligger ner svider. Tycker att det var lite för snällt och vattenkammat från VIK. Minns när Örebro gick upp och en vild Kåberg drev och slet varje sekund. Tror inte man kan lyckas utan några galningar i blåställ. Ja självklart ska vi ha Gråhns kvar. Han är av den sorten
SvaraRaderaDu har alldeles rätt. Förlust i första matchen när vi började om mot Rögle var inte vad vi behövde...
RaderaRefererar gärna ett inlägg från Gurkburken av Yellowblack: "Vi tar i princip ALDRIG in pucken centralt i offensiv zon utan det är alltid längs sargen, motståndarnas tredjegubbe får tid att placera sig efter hur situationen ser ut och även om vi äger puck så kommer vi sällan in centralt."
SvaraRaderaDetta är ett tydligt exempel där motståndarna lyckas bestämma över vårt agerande. Då gäller att hitta ett sätt att lösa denna problematik...
RaderaSka bli spännande med din analys av spelare och (hoppas jag) av ledare/tränare. Vill också att du lite närmare utvecklar din syn på nästa säsong ang spelare, tränare/ledare. Vad krävs?
SvaraRaderaMvh
Gurk-ali